Hallå folket!
Idag har det varit en såndär slapp dag. Har inte alls gjort mycket i skolan. Började klockan 10:40 med matte omprov. Det gick förvånansvärt bra, tror iallafall att jag klarade denhär gången. Sedan hade vi lunch. Somvanligt så var det ingen god mat i matsalen, så jag strunta i att äta. Efter lunchen hade vi engelska. Men jag kunde inte göra någonting på den lektionen, har glömt bort lösenord och användarnamn till glosboken.se, (kanske för att jag inte har använt den sedan grundskolan.) så jag satt på pixbox och kollade runt :) Lektionen efter engelskan, d.v.s Småföretagande, hade vi också prov. Men jag skrev då inte ett piss på det förbannade "budget"- provet, skrev bara namn och lämnade in. Catrin, (våran SF lärare, hon är störd i huvet! VÄLJ INTE HANDELS, de är skit, säger jag bara.) får man aldrig hjälp av, hon förklarar som en kossa, och hon är allmänt strörd. Inte konstigt att man inte klarar proven då. Nåväl, satt i ormgropen med Emma och Linnéa ett stund efteråt vi hade slutat, sen efter ett tag kom Nikke och socialisera sig ett tag. När Jenny var klar med provet så gick vi och rev ner våran skyltning, och sen gick jag hem!

När jag vandrade hemåt i kylan så lyssnade jag på musik, somvanligt då jag promenerar själv. Jag började fundera lite smått över livet. Musiken inspirerar som mig. Det är lättare att tänka när man är ute och går, och lyssnar på musik såklart. Ibland funderar jag som vad som är meningen med livet, och ibland känns det inte ens värt att leva. Man vill som att allting ska vara bra, att man ska få det man vill, att man ska slippa allt bråk och tjaffs mellan vänner/pojkvänner, att man ska bara vara glad vareviga dag! Men tyvär så går det inte.
Man intalar sig själv att allt är bra, att man mår bra, även om man inte har det bra eller mår bra. Att insidan bara skriker efter hjälp. Man undrar vad som är fel. Man är glad på utsidan, men vad gömmer sig på insidan? Det är det bara jag som vet, ingen annan. Jag har själv sagt till mina vänner, och pojkvännen då såklart, att man ska kunna prata med någon om man inte mår bra. Jag kanske inte ska säga så, för jag har alltid varit den där blyga tjejen utan självförtroende som inte vågar säga vad hon tycker. Men jag försöker iallafall, och jag gör mitt bästa!
Jag vill prata med någon, men hur ska jag kunna få ur mig det jag vill ha sagt? Kanske ingen bryr sig, kanske alla tycker att det inte är något att vara "ledsen" över. Vem vet? Jag vet då inte. Men mina vänner och min pojkvän ska ha ett stort tack för att dom finns där för mig. Utan er så skulle det inte finnas någon Nette kvar.
Tack ska ni ha! Även ni som har varit mina vänner och pojkvänner, alla har någon slags betydelse i mitt hjärta, och alla har en gång funnits där för mig! Jag tror det här var allt jag har att säga just nu. Kommer inte på något mer som jag vill ha lättat från lill hjärtat som sitter inuti mig. Iallafall, tack mina vänner, tack! Ni är guld värda.