Det finns stunder som man verkligen inte vill veta av, men det finns stunder som man aldrig vill ska försvinna heller. Jag vet inte vad jag ska säga, ska jag skratta eller gråta, va ska jag göra? Livet är verkligen konstigt. Ingen förstår säkert vad jag babblar om, men jag måste som få skriva av mig, även om ingen förstår. Fast det känns ganska så meningslöst.
Idag har iallafall jag och Nikke pratat en hel del, varit arga, varit ledsna, glada, ja allt. Jag skulle egentligen plugga, men pratade ut istället. Det känns bra, iallafall någesånär. Jag hoppas då att allting blir bra, och att man förstår någon gång. Jaja, spela roll, ingen bryr sig. Säger bara, tack för att jag fick prata och säga som det var. Tack.