Idag har vi haft frilufts dag. Jag, Linnéa och Jenny spenderade fyra timmar på Vallsberget. Vi satt ute och spelade kort och kolla på massa fula små ungar som åkte bob. Skit kul!! Eller så inte...

Nu är det såhär igen. Jag mår illa. Jag kan inte äta. Vad ska jag göra? Tänk om det är något allvarligt. Jag vågar inte gå till skolsköterskan, och inte heller till vårdcentralen. Just nu känns det bara som om jag vill dö. Eller, inte dö, utan, att allt bara skulle vara som förr. Men med Nikke såklart. Alltså, som förr, fast med Nikke. Tror inte någon förstår hur grymt mycket jag tycker om den människan. Finns inte ord att beskriva. Tror inte heller någon förstår hur dåligt jag har mått, hur kassa "Vänner" & "Pojkvänner" jag har haft. Inte för att jag är så brydd om det nu. För nu har jag dom underbaraste vänner jag kan få. Och en underbar pojkvän också. Nu har jag det bra. Det är såhär jag vill att det ska vara. Fast jämt, hela dagen, varje dag, 7 dagar i veckan.
Jag försöker varje dag att kolla mig i spegeln och säga till mig själv; "Nette, det här kommer att bli en bra dag, du är fin som du är, du kommer att klara det här. " Men ändå, jag är aldrig nöjd med mig själv. Jag vill ha bättre självförtroende. Jag vill verkligen det. Men efter allt man har gått igenom så är de tamejfan inte lätt. Men jag kämpar, för min egen skull, och för alla som kretsar omkring mig. Dem är det enda som betyder för mig! Utan dem skulle jag inte vara någonting. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag älskar er.
Kanske är det bara oro. Att jämt och ständigt vara orolig för någonting. Men varför? Vad finns det att vara orolig för? Att man ska dö? Jamen hey, det kommer vi alla göra en vacker dag. Sånt är livet. Tyvär.
Men men, man skall ta dagen som den kommer. Göra det bästa av den, och kämpa varje dag. För det finns faktiskt folk som har det värre. Och till skillnad från dem så har jag det jävligt bra. Så är det. Japp.

Nä, skärp dig nu. Nu är de bra. Tack och hej!